...hoppas.... Tror jag.

...hoppas.... Tror jag.

Nähä han blir inte utskriven idag. Fan fan fan. Visste det väl redan men det svider ändå.

Egentligen vet jag inte vad som är värst..... Att alla fan daddar med honom och tycker synd om eller att
Han själv verkar visa noll intresse att bli frisk. "mer medicin så kanske jag mår bättre, mer
Terapi... Bl.a Bl.a Bl.a "

Inser inte att HAN måste JOBBA med sig själv och sina problem utan att det går att drogs bort. Det är inte så.

Jag är så jävla besviken och sviken Och sårad. I fem år har jag kämpat och hjälpt - när jag inte längre orkar hålla honom över ytan - då är det
Psykakuten på direkten. Och massa "men stackars dig".

Jag då? Barnen då?

Vilka fan får stå ensamma kvar och ta itu med skiten som liksom inte försvinner bara
För att man inte orkar lösa det? Vi.

Önskar jag vore
Lika tålmodig som förr. När jag orkade va snäll, glad och peppa de trots alla besvikelser dagligen. Jag orkar inte det mer. Ber om hjälp att hjälpa. Det
Är ju ingen kö på hjälpande
Händer direkt.....

Vi hördes inte ens av mer igår. Kanske lika bra det.
Ska bli skönt med jobb idag så man kan tänka på nåt annat en stund.

Två dygn med sambon på psyk. Sist var han där nog i tre har jag för mig... Ska bli skönt att jobba i morgon, att inte behöva tänka hela tiden, ute va ledsen, irriterad, arg, sakna, ringa, "förstöra" hans chans att komma igen.

Egenvald ensamhet, när den andre är iväg på nåt bestämt och man själv bara kopplar av och myser - det
Känns på ett annat sätt än nu.
Nu - påtvingad ensamhet. Sambon på psyket.

Min psyknisse. Kan man leva sitt
Liv såhär? På riktigt?

Fast det blir han nog inte. Funderar på att hälsa på.... Men vet inte. Blir mest arg av att se honom sitta sär slö och nerdrogad typ.

Underbart härligt väder är det i alla fall :-) blir en härlig dag till det avseendet hur som helst!

Sambon blev inlagd på psyk avd H i lördags. Ja igår då. Var på gång redan i fredags men ingen kunde hjälpa honom med skjuts dit. Åker helst inte till psykakuten med alla barnen liksom, känns inte helt ok. Till sist så körde mina föräldrar honom, tack o lov, för varför skulle hans släkt någonsinStälla upp? Nä, bara försökt hela hans barndom och vägra inse det och för all del - hjälp aldrig nånsin till -Ens när man ringer och gråter i telefonen. Ja. Han är där han är. Får "vila". Jag och barnen har varit ute i det fin vädret, lekt, kollat dataspel, duschat, lagat mat, varit ute med hundarna, städat. Jag har också färgatMitt hår och målatMina SamtBarnens naglar. Är ledig i morgon med. - Skönt!Ja. Jag ÄR så jävla bitter idag. För jag tyckerDetÄrOrättvist. Jag vet att jag valt en man med psykiska besvär men fan att det ska va såSvårt.... Allt liksom.....Hoppas kännaMig mer hoppfull och glad i morgon. Då jag berättaMerOm diagnoserna. God natt!